julia.

såhär kan jag känna för det mesta. att jag vill ta på mig mina finaste skor och sätta mig framför min lysande jordglob. sedan snurra den, blunda och placera fingret på måfå. långsamt öppna ögonen och se vilket land eller vilken stad fingret visar. sedan köpa flygbiljetter eller tågbiljetter eller båtbiljetter. sitta i mjuka fåtöljer och resa långt, långt bort. står på perongen när tåget kommer med bara en väska som ressällskap. finna nya ställen att bo på. spegla mig i speglar med guldram och öppna fönstret på tionde våningen och låta vinden ta tag i gardinerna som sveper över golvet. sådant liksom. fast för det mesta väntar jag bara på att livet skall börja.

this is how i feel most of the time. i want to take my nicest shoes on and sit in front of my lightening earthglobe. then spin it, close my eyes and place my finger at random. slowly opening my eyes and see what country or what city my finger has chosen. then buy planetickets or traintickets or boattickets. sit in soft and cosy armchairs and travel to places so far off you cant even imagine. standing at the platform when the train arrives with just only one suitcase as travel company. finding new places to live. looking in gold framed mirrors and open the window at the 11th floor and letting the wind master the curtains that sweeps over the floor. this is how i feel most of the time. but for the most of the time im just waiting for the life to start.



sources: audryhepburncomplex and sabino, i love you guys!